Johanna Dahl

du vet hur jag är
jag fattar ingenting...


har jag väntat mig för mycket
blåste jag iväg
jag ser tillbaka på
en radda av affischer
jag tror jag drömde om ett liv
bara utan korridorer
utan korridorer
skulle jag bli lycklig

du kände mig när
åren var terminer
när sommaren var helig
och nätterna var allt
du har vart densamma
som en klippa genom tiden
med en hand som
verkat räcka åt oss alla

minns du när vi satt
utanför Strandbaden i Falkenberg
och lyssnade på när
havet blåste in
det var långt innan honom
det var långt före allt
men jag kan inte komma på
att jag saknade nåt då


jag fattar ingenting...

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron